Har ju inte bloggat på skitlänge och har senaste tiden funderat på om jag ska börja igen eller stänga igen bloggen. Jag har varit lite sugen faktiskt. Det är så jävla skönt att skriva av sig ibland. Det optimala vore ju att ha en anonym blogg o bara vräka ur sig massa skit :-)

Nu har jag bestämt mig.

Jag ska börja blogga igen.

Jag tror att texten kommer att vara lite annorlunda eftersom lillfisen har kommit till världen och mina dagar består av honom. Men jag vill även ha bloggen som en ventil.

Ok! Nu ska jag försöka mig på en sammanfattning av senaste tiden.

Mitt sista inlägg va i juni. Då va jag fortfarande gravid. Tro det eller ej men jag blev ännu tjockare än va jag va då. Haha!!

Sista tiden hemma innan Puppsi ploppade ut gick grymt segt. Jag hade haft en känsla hela graviditeten att han minsann skulle komma tidigare. A men eller hur att han gjorde det!!!

Det va ganska lugnt i mitt huvud tills jag fick åka till Östra sjukhuset för andra gången för att mina värden gjorde lite som dom ville.

Graviditetsdiabetes och havandeskapsförgiftning va min barnmorska orolig för hela tiden. Framförallt på slutet. Ah så irriterande det va..

En gång i veckan gick man till Mvc i slutet, o jag skämtar inte nu men det va nått fel varje vecka.

Ena veckan ( jag va i v36 )va det diabetes (fick komma in extra för mera blodsocker test ), veckan ( i v37 ) efter va det havandeskapsförgiftning (fick komma in för extra tester), veckan efter det så va det dax för diabetes IGEN. Då skickades jag på glukosbelastning ( i v38 )på Östra. Klart att det inte va nått fel på mig....

Veckan efter va det dax för havandeskapsförgiftning IGEN. Skickades till Östra för att kolla detta oxå ( i v39 ).

Där kollade dom hur bebis och jag mådde och gjorde ultraljud. Läkaren kollade även hur stor han är. Jag trodde att det skulle vara en stor kille eftersom min mage va så gigantisk, men nej. Läkaren mätte allt, hela honom och konstaterade att han va alldeles lagom. Runt 3,5 kg. När jag ändå va där så gjorde hon en hinnsvepning för att försöka få igång förlossningen. Efter det så började förvärkarna. Hade värkar varje dag, men inget hände. Jag testade massa grejer för att försöka få igång det. Jag promenerade som fan (värdelöst, det gjorde bara ont), städade o grejade hemma (lika värdelöst det), åt ananas (man skulle äta 7 st färska), hoppade på pilatesboll, hade sex (iallafall en gång. Fick fjäska som fan för den gången. Sebastian tyckte att det va jobbigt när jag va höggravid. Fick för sig att bebisen skulle märka, haha). Inget fungerade!!!!

Jag ville göra en hinnsvepning till. Det hände ju grejer förra gången. Jag läste om massa tjejer som gjorde det på mvc, så jag bestämde mig för att be min barnmorska nästa gång. Jag va helt inne på det ( detta va i v 41 på tisdagen, på fredagen kom han ). Det kändes som om en hinnsvepning va det enda som skulle fungera. Mitt huvud började spela mig ett spratt.

När jag kom till mvc så sa min barnmorska NEJ!!!!

Hela min värld trillade ihop!! Så kan hon inte göra mot mig!!!

Hon sa att sånt gör inte dom. Det finns ingen vetenskap som säger att det fungerar.

Jag sa att det är ju massor med barnmorskor som gör det.

Jaha, men det gör inte vi, sa hon.

Jag kämpade med allt jag hade för att hålla gråten tillbaka. När jag kom ut så gick det inte längre, så jag stod i trapphuset på mvc o grinade. Sebastian tyckte så synd om mig när jag kom till bilen. På vägen hem bestämde jag mig för att jag minnsann visst ska ha en hinnsvepning. Det finns väl fler barnmorskor i världen..

Haha!! Jag fick ett mission!! Jag skulle minsann hitta någon o det gjorde jag. Efter några samtal så hittade jag en barnmorska som gör hembesök. Visserligen skulle det kosta pengar men det skulle det minsann vara värt. Sebastian skulle nog ha gått med på precis vad som helst eftersom han såg hur uppgiven jag va.

Senare den kvällen kom hon. Så himla trevlig och hon tyckte att det va konstigt att min barnmorska hade vägrat..

Sagt o gjort. Hon pillade o grävde därnere o sen va det bara att vänta o hoppas på det bästa. Hon sa att det kan ta upp till två dygn. Det hände inget första kvällen/natten.

Vaknade lite missnöjd o tänkte på ett te som jag läst om. Kanske borde kolla upp receptet tänkte jag. Varför inte testa två saker samtidigt (hinnsvepning och the). Kan ju inte vara fel iallafall.

Teet innehöll: ingefära, citron, honung, cayennepeppar o nått mer..

Man skulle dricka hälften första dagen och om inget hade hänt så skulle man dricka resten dagen efter (jag kom aldrig dit).

FY FAN va starkt det va o jag som är så mesig med kryddor.. Medans jag drack (tvingade) det så tänkte jag på att detta kan pajja magen ordentligt.. Fy fan när all cayennepeppar ska komma ut. Kanske är det som sätter igång förlossningen, århundradets räserbajs..

Jaja, skit i bajset, det är bara att dricka..

På kvällen hade jag lite småvärkar men det hade jag ju varje kväll så jag tänkte inte mer på det. Klart så hoppades jag men ville inte hoppas för mycket. Vi gick o la oss men jag kunde inte somna. Fick värkar titt som tätt som störde min sömn. Vid 02 gav jag upp o gick till vardagsrummet o glodde på tv o klockade värkarna med en värktimer på nätet. Jag väckte inte Sebastian för jag tänkte att han lika gärna kunde få sova. Vid 5 kom han upp o frågade vad som händer (han saknade mig i sängen). Här är konversationen:

Sebastian: Varför är du uppe?

Erica: Jag har värkar

Sebastian: Hur långt är det emellan?

Erica: Mellan 6-7 min.

Sebastian: Ok, då går jag o sover igen

Erica: Gör du det, jag kommer o väcker dig när det är dax.

Tror att det tog ca 1 minut så va han tillbaka igen.

Sebastian: Jag kan inte sova nu..

Hihi, sötnos. Han la sig i andra änden av soffan o höll mig sällskap. Jag tog en dusch. Tror ni han höll sig vaken speciellt länge?? Tror han somnade runt 06. Jag gjorde iordning det sista. Packade o grejade. Gjorde mig lite snygg (kan ju inte föda barn utan smink, kommer ju vara med på kort). Sminkade mig, fönade o plattade håret. Sen va det bara att vänta. När det va 3-4 min emellan så väckte jag sambon o sa att vi skulle åka. Han flög upp o slängde på sig jeansen. Haha!!

Tror att detta va runt 9 på morgonen.

På vägen så blev dom ännu tätare o jag tänkte att detta verkar ju gå framåt ganska fort.. Idag ska vi få bebis (A men eller hur)..

Nu ska jag berätta om min förlossning. Jag skriver ner den mest för min egen skull, för att jag vill minnas hur den va. Den va lång och utdragen och flera har ifrågasatt varför jag inte anmäler sjukhuset för att ingen ingrep tidigare. Men vad ska jag anmäla. Jag är inte missnöjd. Visst det tog skitlång tid, den ena barnmorskan hade inte koll på läget, ingen fattade att han satt fast osv, men jag skulle göra om hela processen en gång till om jag behövde. Jag har längtat så jävla länge efter barn så jag tror att inget hade kunnat förstöra min förlossning. Jag hade det underbart!!

Vi fick ett rum ganska fort. Barnmorskan (Sara) undersökte mig o konstaterade att jag INTE hade öppnat mig något mer. 1,5 cm öppen hade jag varit i två veckor. Jävla skit, jag hade haft värkar hela natten och inte ett skit hade hänt. Fan!!

Dom tänkte skicka hem mig men först så måste dom ta blodprov för att mitt blodtryck va för högt. Dom måste kolla så att jag inte har havandeskapsförgiftning (för tredje gången). Men jag är jävligt glad för mitt höga blodtryck för utan det så hade dom inte varit tvungna att ta blodprov och skicka iväg och vi blivit hemskickade. Medans blodprovet va på labbet så blev mina värkar värre och när barnmorskan kom in hade jag lyckats öppna mig 4 cm så vi fick stanna kvar.. Så 10:40 blev vi inskrivna.

Det hände inte så mycket på ett tag förutom lite undersökningar o koll så att puppsi mådde bra.

Vid 13 blev värkarna värre (2-3 min) och nu gjorde det ont så jag testade med värmedynor.. Åh det va skönt! Men det höll inte i sig så länge, men vid 13.30 så kom världens underbaraste barnmorska in (Jenny).

Jag klickade direkt med denna underbara människa. Alla som känner mig vet att jag skämtar en hel del och älskar ironi o jag hade absolut min humor kvar under hela förlossningen o Jenny skämtade tillbaka. I löve her!!! Ska fan kräva att få henne nästa gång oxå :-)

Hon föreslog lite lustgas o det gjorde hon så jävla rätt i. Masken va min bästa polare efter det.

Trots min älskade mask så gjorde det ont ändå o jag hade ju bestämt mig innan för att inte ha EDA (ryggbedövning) så Jenny förslog sterila kvaddlar.

Jag har hört att det ska göra skitont att få det, sa jag.

Ja, men dom hjälper efteråt, sa Jenny

Så det blev kvaddlar!!!

O jävlar va ont dom gör. Nålar med sterilt vatten som sätts under huden i ryggen. Fy fan, känns som tusen getingstick. Jag skrek rakt ut i masken. Faktiskt det ondaste i hela förlossningen men vad det hjälpte. Åh det va helt underbart!

Tog kvaddlarna 3 gånger under kvällen o en gång på morgonen dagen efter. Jag rekomenderar dom starkt.

Under kvällen roade jag mig med att pladdra i telefonen och uppdatera facebook med mobilen och pladdra med min underbara sambo. Han va helt underbar hela tiden..

All personal hade skitkul åt mitt facebookande och mina skämt! Det va ett nöje att gå in på mitt rum :-)

Tydligen så uppskattade mina vänner på facebook oxå mitt uppdaterande. Dom fick följa förlossningen via datorn.

Vid 20 orkade jag inte längre.. Jenny föreslog EDA. Det va ett jättestort nederlag för mig. Jag va så bestämd att jag inte ville ha den och när jag kände att jag behövde den så blev det för mycket för mitt huvud. Jag grinade en stund men bestämde mig för att ta den. När jag väl bestämt det så va det helt ok för mig. Hade lite hjärnspöken bara :-)

Jag är tydligen svårstucken överallt. Det är alltid problem när man ska ta blodprov på mig. Ådrorna smiter eller går sönder. Har man en gång stuckit mig i en arm så är den armen förbrukad. När jag skulle ta ryggmärgsprov några månader tidigare så hade läkaren skitstora problem att hitta rätt och samma sak blev det när jag skulle få EDA.. Fan va läkaren grejade innan hon lyckades. Jag hörde tillomed att dom diskuterade vad dom skulle göra om det inte lyckades. Men tillslut så..

Oj va den va bra.. Man känner inte ens att man har värkar. Jag o Sebastian kollade på monitorn för att se när jag fick värkar. Haha! Jättekonstig känsla.

Jenny tog hål på hinnorna så att vattnet gick för att få förlossningen att röra sig framåt för jag öppnade mig inte ett skit. Jädra unge! Han hade det för bra därinne..

När vattnet rann ut så låg jag i sängen o sjöng: Kiss i sängen o ha det bra o ligga lite o fundera......

Lilltrollet hade bajsat i vattnet, det va nog det första som gick fel denna kväll/natt.

Jag och Jenny hade ju bestämt oss för att jag skulle föda under hennes arbetspass så när D (kallar henne det) började sitt pass så blev vi båda besvikna. Men i slutändan så fick både jag och Jenny som vi ville, på både gott och ont.

När D började sitt pass (21:00) hos mig så hade jag precis fått EDA och kände att livet va bra. När hon undersökte mig så hade jag iallafall öppnat mig 8 cm. Dom satte in dropp för att skynda på allt lite. Jag tänkte att jag skulle vila men det tyckte inte hon. D ville att jag skulle vara uppe o gå eller studsa på en pilatesboll för att Puppsi skulle åka längre ner. Då lät det bra, men i efterhand så skulle jag ha skitit i vad hon sa o lagt mig o sovit istället. Skulle passat på att vila medans EDAn fungerade.

Eftersom jag inte fick nån sömn natten innan så hade jag nu varit vaken i 38 timmar. Kan ju tycka att D borde ha tänkt på det. Men jag satt där o studsade på bollen.

Vid 22.30 slutade EDAn fungera så jag började med min kära kompis lustgas igen. EDA slangen hade lossnat o därför slutat fungera. D lagade den med tejp o sa att nu fungerade den igen. Trodde jag inte ett skit på. Klart att jag hade rätt för inte fan blev det bättre. Jag larmade efter D vid 00:00 o sa det men hon fortsatte hävda att den fungerar visst. Tillslut slutade jag diskutera o sa att: Skitsamma om den fungerar eller inte, jag har ont o vill ha nått mer. Jag fick nått mer o även ökad dos på droppet. Blev inte bättre alls..

Vid 03 fick jag feber.. Underbart!!

Jag blev tröttare o tröttare o kände att jag inte fick något stöd av min barnmorska. Hon sa bara att allt va bra hela tiden.. Min trötthet höll på att ta kål på mig och jag va inte ens nära att föda.

Det jobbigaste ögonblicket för Sebastian va när jag började storgrina. Då satt jag på den förbannade pilatesbollen o studsade och andades lustgas som en galning. Det kändes som att allt stod still och det gjorde bara ont. Inget hände! Jag larmade efter D som kom efter hundra år (hon va jävligt långsam o seg) o beklagade mig. Hon sa bara åt mig o lugna ner mig och att allt är bra. Fick ingen hjälp i min hjälplöshet. Ingen som försäkrade mig om att jag kommer att klara detta galant. Jag bad henne undersöka mig flera gånger men hon tyckte att det har nog inte hänt nått. Jävla pucko!!

Sista timmarna den natten är lite som i en dimma. Jag kommer inte ihåg allt och jag blandar ihop tider. Jag hade fruktansvärt ont från ca 04. Kl 05 va jag helt öppen. Då va faktiskt D inne på rummet ganska ofta men hon sa åt mig att bara ta det lugnt och inte trycka. Efter ett jävla tag så lyckades jag klämma ur mig: När får jag börja trycka på krystvärkarna?

D: Har du krystvärkar?

Men grattis ditt jävla pucko tänkte jag.

D: Men dom ska du ju krysta på

Erica: Men du sa ju att jag inte skulle det

Tillomed Sebastian hade hört det.

Jag krystade som en galning men inget hände.

Vid 07 kom min favorit tillbaka. Min kära Jenny!!

Jenny: Vad gör DU fortfarande här?

Hon lät mig fortsätta krysta ett tag men såg att detta inte stämde. Hon konstaterade ganska fort att varken jag eller Puppsi klarade så mycket mer.

Synen av mig måste ju varit fantastiskt. Ett 125 kilos fruntimmer som står/ligger på knä i sängen o hänger över sängryggen (ryggen på sängen va uppfälld) med lustgasmasken i högsta hugg och krystar. Mellan varje krystning så somnade jag i masken så att Jenny eller Sebastian fick ta den ifrån mig. Sebastian fick skäll för att han inte masserade ryggen på rätt sätt. Stackars gosesnos. Mina krystvärkar gick över i en enda gigantisk kramp som aldrig släppte. Vad jag än gjorde och hur jag än rörde mig så försvann den inte. Jag kunde inte röra mig tillslut.

Kl 08 gick Jenny o ringde efter läkare för att få hjälp. Jag hade krystat på tok för länge. Hennes tanke va tydligen sugklocka för att få ut honom.

Läkaren kom in vid 08:40 o undersökte mig. Jag minns inte undersökningen för jag sov nästan och ville inte bli rörd. Minsta lilla rörelse gjorde fruktansvärt ont och jag vägrade släppa lustgasen. Från typ 06 så hade jag varit i min egen värld av smärta och sömn. Trivdes ganska bra där o irriterade mig på alla som kom störde mig..

Jag minns bara att jag blev lättad när läkaren sa att vi skulle göra ett kejsarsnitt. Hon sa att han satt fast. Jag halvsov typ i förberedelserna för op, orkade inte hålla upp ögonen. Narkosläkaren ställde massa frågor och va jättetrevlig (pratglad kille), jag skämtade lite tillbaka men önskade bara att han kunde hålla käften så att jag fick sova.

Egentligen så blir man sövd när det blir ett akut kejsarsnitt men eftersom jag hade EDA slangen i ryggen så ökade dom på den som fan så att jag inte kände nått. Så dom lät mig vara vaken (haha, jag sov ju av mig själv ändå).

Jag minns att läkaren sa efter ett tag att Puppsi satt fast ordentligt i mitt bäcken så att hon va tvungen att trycka nerifrån för att få loss honom. In med handen i skrevet o trycka uppåt. Det kändes en del kan jag säga. Det står i journalen att han ”utskaffades med viss svårighet”. Antar att jag va duktig på att krysta så jag kilade fast honom ordentligt, haha. Stackarns huvud va deformerat och han hade ett jättestort blåmärke.

När dom fick ut honom så tog dom honom till andra änden av salen och Narkosläkaren berättade att han va ute och att han va en stor kille. Han andades inte när dom fick ut honom. Sen fick Sebastian gå dit och titta på honom, Sebastian va med under hela ingreppet och fick sitta brevid mig. Jenny bar honom till mig och jag fick pussa på honom. Hon sa att han va jättesöt och jättestor. Hon trodde att han vägde minst 4,5kg.

Det bestämdes att Jenny, Sebastian och Puppsi skulle gå tillbaka till förlossningen och att jag skulle komma strax efter, så fort jag va igensydd. Tydligen så ändrades planerna. Man tyckte att jag behövde sova så jag togs till uppvaket för att sova.

Det står i min journal: Man och barn väntar på avd pga mor behöver sova.

Det va väl en jättebra plan om man bara sett till att berätta planen för Sebastian som satt o väntade och undrade vart jag hade tagit vägen. Han blev orolig, stackarn. Han fick veta tillslut iallafall. Jenny kom o hämtade mig vid 12:30 så att jag fick se min älskade sambo och mitt älskade barn.

Där fick jag veta hur stor min lilla gosse va.

5060gram och 57 cm lång. Normalstor va! Jo men eller hur!

Vi stannade i två nätter och åkte hem på min födelsedag. Jag har sagt att jag ville ha barn innan jag fyllde 30 och det lyckades jag med, med 2 dagar tillgodo :-)

Innan jag fick åka hem så skulle jag träffa läkaren. Hon sa att så här i efterhand så vet vi att jag hade aldrig lyckats med en normal förlossning. Jag är inte byggd ( min längd har tydligen en del med det att göra ) för att kunna trycka ut ett så stort barn, plus att han låg med ansiktet åt fel håll vilket försvårade det ännu mer. Han hade inte plats i magen för att snurra runt. Nästa gång hoppas vi att förlossningen sätter igång för tidigt så att bebisen inte blir så stor. Troligtvis så kommer mitt nästa barn att vara stort det oxå. Men nu vet jag ju det och då kommer man att hålla större koll på mig nästa gång.

Överlag så är jag nöjd med min förlossning men om jag ska klaga på nått så tycker jag väl att dom inte borde ha låtit mig krysta så jävla länge innan dom gjorde nått åt saken. Jag va inte alls nöjd med min nattbarnmorska men jag tror att hon mest va oerfaren. Hon borde ha undrat varför inget händer..

Åh va roligt det va att skriva detta, det tog mig hela dagen. Långt som fan blev det. Tog fram min journal för att kolla vissa tider. Det kändes bra att gå tillbaka och tänka igenom hela förloppet. Vissa delar va jobbiga skriva och jag fick tårar i ögonen men jag tror att det va glädjetårar. Jag känner att jag saknar Jenny. Ska nog skicka ett kort till henne. Jag har säkert missat att skriva massa saker, minns ju inte allt.

Efteråt så har livet lekt. Min gosse är underbar och växer så det knakar. I skrivande stund så väger han 7,6 kg och är nästan 63 cm lång. Jag trivs skitbra i mammarollen och njuter av att vara hemma med världens finaste unge.

Puppsi är ett smeknamn på lillskiten, egentligen heter han:

Damien Alvar Léon Düvier

Dagarna spenderar vi med att träffa andra mammor, fika, promenera, handla m.m Jag försöker att vara en aktiv mamma, både för puppsis och för min skull (har ju några kg att gå ner).

Imorgon tänkte jag ladda upp massa bilder på vad vi har gjort senaste tiden.

Ha det sålänge

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har skaffat en ny blogg: http://sweeterica.wordpress.com vi syns där, kram ...

Jag är så puckad. Har ingen koll på läget alls idag.. Så jävla trött. Skrev ju inlägg imorse om gårdagen och laddade upp bilderna till bloggen men la ju inte in dom i inlägget.. O detta kommer inte jag på förrän nu.. Hade även en plan på att ändra ...

Fy fan va roligt vi hade igår.. Fanns tillfällen när vi kiknade av skratt (jag o Cecilia iallafall). Medans jag o Cecilia hängde i köket o gjorde färdig middagen så va grabbarna o barnen i vardagsummet. Skönt med en barnfri stund. Sen käkade vi. ...

Just nu sitter jag o mölar i mig dumle o dricker redbull... Mindre nyttigt men orkar inte bry mig just nu.. Har en snygg kille i knät oxå som jag nästan pussar ihjäl. Jag är så glad att jag har en biffig, halvtjock unge. Dom blir så jävla goa att pus...

Jag har shoppat skor eller stövlar.. Jag är så jävla glad att dom hade stövlar för tjocka, feta vader. O nu beklagar jag mig inte för att jag är tjock. Mina ben är tjocka även om jag är smal. Jag har alltid haft problem att köpa stövlar. Jag har begå...